Think Jane Austen

Bilder: Google

Sitter just nu och kollar på Knutby - Vägen hem (inlägget publiceras dock efter programmets slut då jag inte har internet på datorn jag skriver på). Och det är ganska hemskt att se. Särskilt de delar när de säger sig tro på samma saker som jag tror på, men på ett helt annat sätt. För att inte tala om allt det där med att stötta sina kristna bröder och systrar. Men är Knutbys församling verkligen kristen? Vem har satt upp kriterierna för och bestämt att de är en sekt? Precis vad tror de? Måste jag stötta andra kristna bara för att de är kristna? Och vem har bestämt att det?

Enligt Wikipedia är de kriterier som ska uppfyllas för att en förening ska klassas som en sekt följande:

1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
6. Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
7. Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.

Men är alla sekter dåliga? Jag tycker verkligen att Ku Klux Klan är helt fel ute, liksom mormoner och scientologer. Men även den kristendomen var ursprungligen klassad som sekt. När blev den accepterad av omvärlden? Var det när Rom införde det som stadsreligion under Konstantin? Jag tror inte att någon vet säkert. Men det skapar nya frågor. Kommer Scientologerna om tvåhundra år vara klassad som en religion? Och är det möjlgt med en bra sekt?

När det gäller Knutbyu så hör jag så mycket de säger som är så otroligt bra. Som att de uppmanar varandra att be för sina problem, och uppmana alla att göra det samma. De är hårt ansatta när det talar om det, men litar till bönens kraft. Det är vackert. Jag ser också människor som verkligen brinner för sin tro, en karismatisk församling som jag en gång tror har haft så fantastiskt mycket gott. Men som någonstanns på vägen har hamnar snett, riktigt snett. Jag ser ungdommar vars ögon brinner av iver och intresse, vilket blir mer och mer ovanligt inom kyrkan. Någonstanns inom oss finns det något som vill ha regler. Om vi sedan gillar att bryta dem eller inte är en helt annan sak, men vi vill veta vad som gäller. Ett exempel på detta ser vi genom alla människor som konventerar till Islam, en av de religioner som har tydligast regler för vad man får och inte får göra.

Kristendomens Gud förlåter. Be bara om det, och du skall bli förlåten. Det är ett vackert löfte. Och det är ett av de löften jag bygger mitt liv på. Det är en av de saker jag innerligt hoppas jag kan dö för, och en av de saker jag försöker leva genom vad jag gör och vem jag är.

Det här börjar bli långt, så jag tror jag sparar funderingarna om ifall man alltid måste stötta andra kristna eller inte till någon annan gång. Men det kommer.

Bless and ♥