Think Jane Austen

Det är inte konstigt sagorna inte funkar när man har fel rekvisita. Som glasskor, talande speglar, pepparkakshus, halva tekoppar och en egen uppfödning av prinsgrodor. Jag tror jag ska börja samla...
Bless and ♥

Bild: Google

Vissa gånger finns sånna där minuter som liksom drar ner hela dagen. Som när någon säger något som verkligen sårar. När man inte vet vad man känner för en person, mer än att den gör en glad i hjärtat. När allt känns som det består av regler som jag har hittat på för att hindra mig själv att leva. När jag inser att jag skulle behöva fler regler. Eller när man bara blir så sjukt trött på folk man egentligen älskar.

Det är då jag mer än något annat önskar att livet var enkelt. Att känslor var vita och svarta och att alla former av kärlek var besvarad. Att krig inte finns mer, och att ingen någonsinn mer säger något som sårar mig. För då skulle jag bli lycklig.
Bless and ♥

Victoria Beckham vs. Familjen Annorlunda

TV är ganska läskigt ibland. Som dokumentären om Victoria Beckham jag såg idag. Världen beundrar henne, jag blir mörkrädd. Exempelvis så talades det om hennes tre graviditeter. Första gången hon var gravid visade hon stolt upp sin mage i tighta mamma-kläder. När hon var gravid med andra sonen försökte hon dölja magen så mycket som möjligt. Vid tredje graviditeten visade hon sig knappt offentligt. Efteråt såg inte en enda journalist till henne innan hon tappat vartenda gram. Jag undrar bara, hur bra mår man då?

Dessutom ryktas hon ha haft ständiga problem med sin relation till David. Och efter varje svår händelse i sitt liv tappade hon ännu mer vikt. Hon gav sig in i modet och gav oss årets frisyr 2006 (ingen har väll glömt hennes bob som var mycket längre fram ön bak?) och gick modevisningar för alla stora designers. För inom modeindustrin kan man ju aldrig vara för smal. Resultatet av detta var småflickors beundran och antalet anorexiafall ökade explositionsartat över världen.

Jag tror att det finns en oerhört stor saknad här i världen. En saknad efter något djupare, något som varar för alltid. Vi vill hitta meningen i livet, men dyrkar istället ytligt kändisskap. Det finaste du kan bli i vårt samhälle är känd, och det är klart, om alla känner igen dig får du ju en viss form av bekräftelse. Min dröm är att bli skådespelerska, och att få ett erkännande för vad jag gör. Men jag har egentligen aldrig velat bli känd. För det finns få saker i livet jag tycker verkar så tråkigt. Istället tror jag att jag har funnit något djupare, något som kommer att vara för alltid. Hans namn är Jesus. Om du inte förstår vad jag menar, så har jag ett utmärkt tips. Den heter Mattteusevangeliet. Läs den, en riktigt gammalklassiker med pärlor som Bergspredikan och den gyllene regeln. Och samtidigt den optimala kärlekshistorien. Bara ett litet tips sådär mitt i allt.

Men det finns saker på TV som gör mig glad också. Som Familjen Annorlunda. Ungarna skriker något fruktansvärt, men jag imponeras av dessa förärldrar som orkar ha så många barn, orkar byta miljontals blöjor och älskar och ge sina barn och varandra så mycket kärlek. Det är coolt på riktigt. Att de bara får sitt liv att fungera alltså, wow!

Nu ska jag försöka få lite plugg gjort, innan det är dags att sova. För trots att jag sov till halv två idag börjar jag redan bli trött igen. Det är hårda tider att vara människa.

Bless and ♥

Jag älskar de dagar när man för en gångs skull tror att man har tänkt ett steg längre och äntligen övermannat livet. När man känner att nu, nu vet jag exakt vad som kommer hända! Och vad blir resultatet? Istället för att fortsätta framåt längs den fina kuststräcka med olivträd längs kanterna som vi noggrant mätt upp händer något helt annat. Liksom bara för att retas gör livet en piruett, hoppar över till närmaste lilla skogsväg och girar 180 grader åt höger. Tji fick du!

Det var en gång en prins och en prinsessa. Egentligen passade de inte alls ihop, men fick med jämna mellanrum för sig att de skulle göra ett försök. Senaste gången hade han fått för sig att han hade känslor för henne, samtidigt som hon för första gången i sitt liv inte hade några alls för honom. Till slut börjar det ligga något desperat över alla hans försök att övertala henne att de var menade tillsammans, och hon tyckte så synd om honom att hon bestämde sig för att göra ett försök. Så hon är modig som tusan och övermannar sin rädsla för att prata om sina känslor, eller i alla fall dem som hon skulle kunna få, med den som råkar vara föremål för det hela. Och vad får hon för svar? "Nej, det vore inte schysst mot min kompis som jag dejtar".

Hade jag varit kär hade det varit ett hårt slag. Istället insåg jag det motsatta. Det spelade inte den minsta roll. Helt ärligt, jag brydde mig inte. Jag blev snarast glad. Jag insåg sedan att jag borde spendera mindre tid med den här personen, och mer med folk som faktiskt vill samma sak en vecka i sträck. Borde det förresten inte vara en skyldighet att tala om för någon när man slutar vara kär i dem? Så man kan undvika dumma misstag?

Livet gör lite som det vill. För starkt för att kuvas, för vackert för att resultatet ska bli bra. Det enda som vi egentligen kan göra är att blunda, ta ett djupt andetag och kasta oss ut i vinddraget. Som när man hoppar bungy-jump. Änvänd hjälm bara. Så att du inte skadar dig om du har felbedömt linlängden och skulle toucha baken en aning med hjässan. Och den allra bästa hjälm du kan ha är självklart den som älskar dig villkorslöst och säger till dig vad du borde och inte borde göra. Sen är det upp till dig vem din hjälm blir.
Bless and ♥

Bilder: Google

Sitter just nu och kollar på Knutby - Vägen hem (inlägget publiceras dock efter programmets slut då jag inte har internet på datorn jag skriver på). Och det är ganska hemskt att se. Särskilt de delar när de säger sig tro på samma saker som jag tror på, men på ett helt annat sätt. För att inte tala om allt det där med att stötta sina kristna bröder och systrar. Men är Knutbys församling verkligen kristen? Vem har satt upp kriterierna för och bestämt att de är en sekt? Precis vad tror de? Måste jag stötta andra kristna bara för att de är kristna? Och vem har bestämt att det?

Enligt Wikipedia är de kriterier som ska uppfyllas för att en förening ska klassas som en sekt följande:

1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
6. Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
7. Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.

Men är alla sekter dåliga? Jag tycker verkligen att Ku Klux Klan är helt fel ute, liksom mormoner och scientologer. Men även den kristendomen var ursprungligen klassad som sekt. När blev den accepterad av omvärlden? Var det när Rom införde det som stadsreligion under Konstantin? Jag tror inte att någon vet säkert. Men det skapar nya frågor. Kommer Scientologerna om tvåhundra år vara klassad som en religion? Och är det möjlgt med en bra sekt?

När det gäller Knutbyu så hör jag så mycket de säger som är så otroligt bra. Som att de uppmanar varandra att be för sina problem, och uppmana alla att göra det samma. De är hårt ansatta när det talar om det, men litar till bönens kraft. Det är vackert. Jag ser också människor som verkligen brinner för sin tro, en karismatisk församling som jag en gång tror har haft så fantastiskt mycket gott. Men som någonstanns på vägen har hamnar snett, riktigt snett. Jag ser ungdommar vars ögon brinner av iver och intresse, vilket blir mer och mer ovanligt inom kyrkan. Någonstanns inom oss finns det något som vill ha regler. Om vi sedan gillar att bryta dem eller inte är en helt annan sak, men vi vill veta vad som gäller. Ett exempel på detta ser vi genom alla människor som konventerar till Islam, en av de religioner som har tydligast regler för vad man får och inte får göra.

Kristendomens Gud förlåter. Be bara om det, och du skall bli förlåten. Det är ett vackert löfte. Och det är ett av de löften jag bygger mitt liv på. Det är en av de saker jag innerligt hoppas jag kan dö för, och en av de saker jag försöker leva genom vad jag gör och vem jag är.

Det här börjar bli långt, så jag tror jag sparar funderingarna om ifall man alltid måste stötta andra kristna eller inte till någon annan gång. Men det kommer.

Bless and ♥

Vad gör blommor på vintern och snön på sommaren?
Finns Anders på riktigt?
Vad skulle jag inte klara mig utan?

Hur många människor kan man älska?

Varför är fransk grammatik så svårt?
Var går gränsen mellan vänskap och kärlek?
Vad heter Franska Västafrika på franska?
Hur mycket thé kan man dricka utan att det blir skadligt?

Har ni några bra svar kan ni väll meddela mig dem. ;)
Bless and ♥