Think Jane Austen

Klänningar, prinsessor, rockmusik, pastellfärger, lockar och gräddbakelser. Det är så man skulle kunna sammanfatta Marie Antoinette.

Den unga österrikiska prinsessan Marie Antoinette (Kirsten Dunst) gifts bort med Frankrikes kronprins Ludvig XVI (Jason Schwartzman) för att säkerställa en allians mellan de två länderna. Hon anländer till Versailles, och möts av en värld mycket olik hennes egen. En värld där lyxen är allt, där det finns hundratals regler, miljontals etikettsbrott och där hennes främsta uppgift blir att föda en tronarvinge till Frankrikes tron. Men det är inte lätt när hennes nye make, enkelt uttryckt, inte är särskilt sexuell av sig...

Marie Antoinette är en färgsprakande tårta. Handlingen är i grund och botten allvarlig och tragisk, men den moderna rockmusiken, de underbara klänningarna och all lyx och alla skratt skapar en skicklig illusion av lycka. Den unga drottningen är ytterst ensam och olycklig, men dövar sin sorg med de moderna medlen - shopping, alkohol och sötsaker. Samt en (svensk) älskare förstås - Axel von Fersen (Jamie Dornan).  Kärleken är på något sätt filmens centrala tema, och Kirsten Dunst gör en fantastisk rolltolkning på flera plan. På de djupare finner vi sorg, smärta och hemlängtan till Österrike, dolda under en skicklig fasad.

Jag älskar också att Sofia Coppola har varit så nytänkande i sin filmatisering. Den förväntade 1700-tals musiken är utbytt mot underbar rock, och hon har även gjort lyxen både tidlös och modern. Är man modeintresserad är filmen sevärd enbart för sina vackra klännignar. Alla roller är väl tillsatta, och jag gillar särskilt Jason Schwartzman's Ludvig.

Betyg:


Bless and ♥
Bilder: Google

I kväll, eller snarare i natt, är det dags för filmvärldens stora händelse. Oscars galan. Jag skulle grymt gärna vilja se den, men tyvärr går den klockan halv tre. Så det kan bli knepigt. I alla fall om man ska kunna göra något vettigt i skolan i morgon. Så förmodligen får det bli sammandraget i morgon kväll. Eller till att gå upp tidigt. Men jag skulle sjukt gärna vilja se Robert Pattinson dela ut ett pris, och jag vill se Heat Ledger få priset för bästa manliga biroll. För det har han sannerligen förtjänat. Vi får väll se hur det blir...

Bless and ♥

Bild: Google

Singellivet är över. Carrie (Sarah-Jessica Parker) letar lägenhet tillsammans med Big (Chris Noth), och för att den juridiskt sett ska vara även hennes bestämmer de sig för att gifta sig. Samantha (Kim Cantrall) bor i Los Angeles tillsammans med Smith Jerrod, som hans pr-agent och flickvän. Miranda (Cynthia Nixon) bor i Brooklyn tillsammans med Steve, Brady och Steves dementa mamma, och är relativt nöjd med livet som småbarnsförälder. Och Charlotte. Charlotte (Kristin Davies) lever sin dröm som mrs Harry Goldenblatt i en underbar Park Avenue-lägenhet tillsammans med deras kinesiska adoptivdotter Lily.

Allt verkar slutligen ha löst sig för de fyra singeltjejerna, men plötsligt händer det som inte får hända. Big överger Carrie vid altaret. Steve är otrogen mot Miranda, och Samantha får syn på sin sexgud till granne.

Sex and the City - the Movie är uppföljaren till tv-serien som har älskats av kvinnor över hela världen. Givetvis utspelar den sig i fantastiska New York, och både staden och designerkläderna spelar huvudroller i filmen. Det har gått många rykten om garderobens storlek hos tjejerna, och de ryktas att Sarah-Jessica Parker ensam hade drygt 100 klädbyten i filmen, medan de andra tre hade ungefär lika många tillsammans. När filmen spelades in fullkomligt dränktes de i papparazzifotografer, och rykten om filmens handling var det absolut heteaste på skvallermarknaden. Förväntningarna var skyhöga, och tre generationer kvinnor höll andan.

Men tyvärr lyckas inte filmen uppfylla dem. I slutändan känns allt bara... fel. Den älskade tv-serien har kretsat kring singellivet och längtan efter att hitta den rätta, vilket slutligen löste sig för dem alla. Filmen har mest älskade karaktärer som gör fler saker, och det är inte det som händer som är intressant. Vi vill se Carrie börja dejta andra igen, inte sörja Big. Filmen stryper mest det lyckliga slut som tv-serien hade, och fyller biljettkassorna till bredden.

Visst kunde mycket ha varit bättre, men samtidigt är de härliga karaktärerna där och de underbara kläderna och Carries Manholos har åter huvudrollen. Filmens sound är väldigt lite New York, eller kanske snarare mer Queens än Manhattan. Men älskade du tv-serien är filmen sevärd, har du inte sett serien skulle du nog klassa den som bra.

Betyg:

Bless and ♥
Bilder: Google

Führens Elit är utan tvekan en av de bästa filmer jag sett om Nazityskland. Kanske för att den är i amerikansk stil, men ändå inte amerikaniserad. Kanske för att de pratar tyska. Eller helt enkelt för att skådespelarna är så otroligt bra.

Filmens handling kretsar kring Friedrich, en ung och mycket lovande boxare som lever i Tyskland år 1942. Hans familj är fattig, och Friedrich kan varken satsa på sin boxningskärriär eller utbilda sig. Men en dag får han en fantastisk möjlighet. Han blir erbjuden en plats på en av Napola skolorna. Skolan är mycket patriotisk och millitant, men när man gått ut kan man bli i princip vad som helst. Med hjälp av en ambitiös tränare blir Friedrich snabbt känd i ringen, och han anses vara en mönster tysk. Steg för steg hjärntvättas han, tills han möter den aristokratiske Albrecht, och för första gången börjar han tvivla på nazismen.

Med sina fantastiska skådespelare, regi och ljussättning är det en njutning inom filmkonsten, men med sitt budskap har den ändå så mycket mer. Det mest centrala är var gränsen mellan onda och goda går, ett mycket intressant ämne med många aspekter. Führens Elit tar upp några av dem, men speglar samtidigt vardagslivet i en mycket strikt skola där eleverna behandlas illa av överheten. Och där det viktigaste av allt är att vara en god tysk, kämpa för sitt land och att i sitt sista andetag utbrista Heil Hitler!

Betyg:
 
Bless and ♥

Bilder: Google

Det var en gång, i ett land någonstanns i världen, en man som hette Willy Wonka (Johnny Depp). Han hade en talang som saknade dess motstycke, särskilt när det kom till godis. Hans recept blev snabbt legendariska, och han blev världskänd ungefär i samma takt som spionerna nässlade sig in på hans fabrik. Plötsligt sålde alla konkurrenter hans godis, och han beslöt sig för att avskeda alla sina anställda och stänga sin fabrik för gott.

Men några år senare öppnade den upp igen, men ingen såg någonsin till någon av hans anställda. En vintermorgon sprids en fantastisk nyhet över världen. I fem av alla sina miljontals chokladkakor har Willy Wonka placerat en gyllene biljett. Det barn som hittar en biljett är välkommen att besöka hans fabrik tillsammans med en förälder, och ett av dessa fem barn kommer vinna ett fantastiskt pris. Men det finns en pojke som vill vinna mer än alla andra. Hans namn är Kalle (Freddie Highmore). Det finns dock ett problem, hans föräldrar är mycket fattiga och har bara råd att köpa en chokladkaka om året till honom. Men mirakel kan inträffa...

Tim Burton har gjort en fullkomligt makalös version av Roald Dahls älskade barnbok. Han har valt ut sina favoritskådisar (Depp och Tim Burtons fru Helena Bonham-Carter i rollen som Kalles mamma), hittat de bästa koerograferna och helt enkelt skapat magi i detaljerna. Depp är helt fantastisk i rollen som Willy Wonka. Han gör en otroligt udda karaktär, samtidigt som det finns underliggande seriositet och djup. Jag imponeras ständigt av hans förmåga att skapa så annorlunda karaktärer som exempelvis Willy Wonka och Jack Sparrow, men ändå göra dem fullständigt olika varandra. Freddie Highmore i rollen som Kalle är även det ett strålande val. Highmore är precis så charmig och söt ett barn kan vara utan att kännas dum, och hela karaktären utstrålar en fantastisk godhet. Filmen fokuserar även en hel del på Wonkas barndom, och vi ser den kände skräckfilmsskådespelaren Christopher Lee i rollen som hans far, tandläkaren Wilbur Wonka.

Kalle och Chokladfabriken är helt enkelt en underbar film som måste ses. Utan tvekan, av alla människor på denna jord.

Betyg:


Bless and ♥

Bilder: Google

Bridget Jones Dagbok är modern Jane Austen, men samtidigt med äkta Sex and the City känsla. Bridget Jones (Renée Zellweger) är 32 och fortfarande singel, med en stark känsla av att hon är tio för mycket, både i år och kg. När det nya året börjar bestämmer hon sig för att börja skriva dagbok, reda upp sitt liv och skaffa sig en vettig pojkvän. Allt börjar lite lagom lyckat när hennes mamma försöker para ihop henne med den oförskämt snygge advokaten Mark Darcy (Colin Firth). Tyvärr verkar han vara fullständigt vedervärdig, så varför bekymra sig om honom när hennes otroligt sexige chef Daniel Cleaver (Hugh Grant) finns i närheten. Trots allmänt oflyt i livet lyckas hon få till det med Cleaver, men talar han verkligen sanning om allt?

Helen Fieldings bästäljande bok ligger till grund för filmen som har fått samma namn, och som bäst beskrivs som Stolthet och Fördom år 2000. Känner man till den klassiska romanen är filmen ganska förutsägbar, och som en extra symbol för detta har mr Darcy fått behålla sitt efternamn. Jag måste dessutom säga att jag älskar det faktum att det är Colin Firth som spelar Darcy även i denna film, för ingen kan göra det som han (Förstår du inte varför måste du se BBC:s version av Stolhet och Fördom). Det är också helt fantastiskt att han använder sig av samma karaktär, fast det nu historiamässigt är 300 år senare. Hugh Grant kör hårt på sin stereotypa brittiske kille som han gör i alla sina filmer, men är nu ovanligt känslokall och rockstjärnelik. Det är inte särskilt mycket variation, men man får glädjas åt det lilla.

På grund av vissa saker som hänt nyligen identifierar jag mig ovanligt mycket med Bridget, vilket gör att jag kanske tycker den är lite bättre än vad den egentligen är. Renée Zellweger gör sin roll otroligt bra med engagemang och en välgenomtänkt karaktär. Hon lyfter hela filmen, och det är förmodligen den bästa rollgestaltning hon någonsinn gjort, och någonsin kommer att göra.

Betyg:


Bless and ♥

En gammal kliché säger: "Vi svenskar äter för att leva, men fransmännen lever för att äta". Och det är ungefär hela Råttatouilles handling.

I Paris lever råttan Remy, vars högsta dröm är att bli kock. Han älskar att exprimentera med olika smaker, och missar så gott som aldrig kändiskocken Gusteaus matlagningsprogram. Efter dicerse missöden kommer han bort från sin familj, men lyckas hamna på Gusteu, hans drömmars lyxresturang. Gusteau själv har nyligen avlidit, och resturangen drivs nu av en köksmästare som bit för bit försöker förvandla gourment resturangen till ett snabbmatshak. Remy chockeras över detta, men när han möter den fullkomligt talanglöse kocken Linguini börjar de sammarbeta, vilket leder till en galen kedjereaktion...

Råttatouille är en relativt charmig berättelse, men Pixar har helt klart gjort bättre filmer. Mycket av historien är uppbyggd på de romantiserade bilderna av Paris comme la capitale de romance (Paris som romantikens huvudstad). Karaktärerna är fumliga och inte särskilt underhållande i längden, med undantag för matkritikern Ego som är riktigt sevärd. Handlingsmässigt är det inte särskilt spännande med för många bispår, och slutet känns löjligt även i jämförelse med övriga filmen. Ska du passa barn i tioårsåldern någon kväll är Råttatouille kanske ett hyfsat filmval, men annars kan du lika gärna strunta i att se den.

Betyg:
 

Bless and ♥